Återigen gryr dagen

Det ljusnar. Mörkret lättar.

Gryningsdags.

Tack alla fina människor, ni är ovärderliga.

Även om förlossningen var tuff, så föds en ny Björn idag. Lite yr och halvblind, med taskig balans och naiv uppsyn, men ändock: nyfödd.

Nu ska det kramas och målas.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Amazing & Wonderful

Peaking Lights - Amazing & Wonderful

You're gonna need someone on your side

Fick ett samtal idag. Från oväntat håll, eller ändå inte. Från den person som troligen haft störst inflytande på mitt liv. Den förtröstan jag finner i ljusa stunder går att spåra tillbaka till henne, mycket av det mörker som omger mig kan också spåras tillbaka till henne.

Hon var en vän, i en svår stund. Hon var den knuff jag behövde för att ta mig ur ett förödmjukande och nedbrytande förhållande. Därefter blev hon mitt förhållande. Min första egentliga, och fungerande, kärleksrelation. Den dag det tog slut, var det inte för att hon slutade älska mig - utan för att hon var övertygad om att jag slutat älska henne. (nota bene: sanning och min upplevda sanning är olika saker, den faktiska sanningen känner jag inte till)

Jag hade naturligtvis inte slutat älska henne. Bara mig själv - och min förmåga att älska. Det där är över femton år sedan. Hon är fortfarande en oerhört kär vän. Och även om det ibland gått flera år helt utan kontakt, har det inte gått en dag utan att jag tänkt på henne.

Där jag idag, och med alla möten i nutid, är övertygad om att varenda människa jag möter förr eller senare ska överge mig, är det omvänt med henne. Hon är den enda, den absolut enda, jag är övertygad om aldrig skulle överge mig. Oavsett vad. Känner fortfarande sann glädje och sann smärta genom henne, och det som händer i hennes liv, helt oberoende av mig. Och jag tror att hon vet det, att det finns inget jag önskar henne hellre än att få uppleva det som är sant och äkta, att få smaka på söta harmonin mitt i den salta stormen.

Samt en stilla förhoppning om att ibland, bara ibland, skänker hon mig en tanke.

Det bevisade hon idag. Tack.

War of man

The little creatures run in from the cold,
Back to the nest just like the days of old.

Så kom den igen. Efter att ha legat i dvala flera månader, samlat kraft. Knockade mig fullständigt. Ett slag. Ett slag av total smärta och med intentionen att döda.

Ångesten. Den vän som aldrig överger. Ett bälte över bröstet som spänner så hårt att det gör fysiskt ont. Tårar som forsar, händer som slår mot döda ting. En önskan om att det är dödligt, önskan att leva vidare försvinner som aska för vinden.

Ångesten. Den enda vän som inte misstror ens egna intentioner. Den vet, den hatar det, och viker inte en tum. Vännen som kramar en när man ber den sluta. Vännen som skriker i ens öra, ärligt förklarar att det är den enda vän man har.

Ångesten. Den älskar att plåga. En vän som vare sig ringer eller hälsar på. Bara dyker upp hastigt, och långsamt kramar allt liv ur ens lekamen.

Ångesten. Idag kom den igen. Med dödligt uppsåt.

It's a war of man
No one wins
It's a war of man.

Published with Blogger-droid v1.7.4

The past floats like stones

Bloggens trognaste läsare har saknat något att läsa på denna sida, enär inget publicerats på länge. Så till hennes stora glädje kommer här något - frågan är bara vad. Känslan när dessa rader skrivs är att det kommer innefatta en väldig massa mörker - men målsättningen är att sluta i dur. Men med målsättningar är det som med livet - det tenderar att gå åt skogen med det mesta.

Ett favoritämne är det där ljuva, svåra och helt livsnödvändiga som redan tidigare varit uppe vid ett par tillfällen: vänskap. Och som alltid med onödiga inblickar i mitt inre, som visar hur sanslöst rubbad jag faktiskt är. För vad gäller just vänskap är jag verkligen rubbad, det kan ett flertal personer intyga. Hur rubbad jag verkligen är tog det lång tid att inse, och det mest rubbade är kanske det jag varit inne på en gång tidigare (klicka på taggen vänskap nedan så lär det återfinnas där).

Men har funderat lite mer. Dagsaktuella händelser kan sägas ligga bakom det hela. OCh någonstans har jag nog blivit varse fler av mina brister, tydligare än tidigare. Som vän ställer jag enorma krav på mig själv; krav som det i grunden är omöjligt att leva upp till. Detta gör naturligtvis att självföraktet kommer som ett brev på posten (som det ser ut på Posten innebär det tre dagar för sent, upp till en vecka om det ska eftersändas. Men det är en parentes, i dubbel bemärkelse). När inte jag kan leva upp till mina krav är ju allt mitt fel, och endast mitt fel. Så oerhört behändigt när vänskapen dör ut.

En gång i tiden, för inte alls så länge sedan, fanns dessa krav även med i min relation med mina vänner. Tror jag. Misstänker jag. Helt säker är jag inte, för det har näppeligen varit medvetet, inte ens jag är så sadistisk. Men självklart - om vännerna inte lever upp till mina krav är det ju inte så farligt om vänskapen försvinner. Den var ju ändå aldrig "på riktigt". Behändigt - främst när det går hand i hand med stycket ovanför (omöjligt, säger du? Inte i en trasig människas värld).

En tredje aspekt som allt för ofta funnits med, och som villigt ska erkännas fortfarande är en kamp, är något som ett fåtal känner till. Ett par vänner, en terapeut som hört det till leda; och nu varenda jävel som läser detta: På ett väldigt bisarrt sätt är jag besatt av viktighet. Och framför allt när denna viktighet är i det närmaste "identisk". Om en person blir väldigt viktig för mig, som friend, lover eller foe - så vill jag uppleva samma sak tillbaka. Och det, om något, är oerhört skruvat. Hur kan jag ens ha mage att kräva att andra människor, med mer kompletta liv än mitt, ska kunna ge mig samma plats och tid i deras liv som jag kan erbjuda? Att det troligen hänger samman med ett suicidalt beteende och tankemönster är självklart - önskan att lämna ett avtryck i någon form innan man försvinner är en passionerad drivkraft. Och utan andra bestående eftermälen än en studieskuld och halvstökig lägenhet blir vännerna så mycket viktigare. Nåja - den delen jobbas det aktivt med numera. Arbetas bort, filas ner, försvinner så sakteliga. Jag behöver inte vara viktigast i en annan människas liv - att vara viktig räcker faktiskt. Om än så bara för en stund.

Dessa tre faktorer är gammal skåpmat. Det är en del av det pågående arbetet med jaget. Klapp på axeln, det har blivit bättre. Men det är å andra sidan inte jag som ska döma.

Hastigt till nutid. När livet brakade som mest åt helvete fanns där ett antal människor som fångade mig. Som höll mig flytande, som stöttade och var helt enastående. Två av dessa har fått egna hyllningar på denna blogg redan, men fan vet om det räcker för att ens vara i närheten av att beskriva hur tacksam jag är för det stöd och den oerhörda vänskap jag fick.

Så... vad gör man då när en av dessa vänner brakar samman? Där är dagens stora dilemma. För vad jag än gör känns det aldrig som tillräckligt. Att se en så oerhört fin människa gå igenom det hon gör, det gör ont i varje cell i MIN kropp. Försöker vara en bra vän, men känner mig mest som en otillräcklig vän. Nåja. Fika på lördag. Då ska hon få den längsta kram jag någonsin delat ut till någon. Det är, om inget annat, ett litet försök till ett tack för det hon gjort för mig.

So say we all.