Back to the nest just like the days of old.
Så kom den igen. Efter att ha legat i dvala flera månader, samlat kraft. Knockade mig fullständigt. Ett slag. Ett slag av total smärta och med intentionen att döda.
Ångesten. Den vän som aldrig överger. Ett bälte över bröstet som spänner så hårt att det gör fysiskt ont. Tårar som forsar, händer som slår mot döda ting. En önskan om att det är dödligt, önskan att leva vidare försvinner som aska för vinden.
Ångesten. Den enda vän som inte misstror ens egna intentioner. Den vet, den hatar det, och viker inte en tum. Vännen som kramar en när man ber den sluta. Vännen som skriker i ens öra, ärligt förklarar att det är den enda vän man har.
Ångesten. Den älskar att plåga. En vän som vare sig ringer eller hälsar på. Bara dyker upp hastigt, och långsamt kramar allt liv ur ens lekamen.
Ångesten. Idag kom den igen. Med dödligt uppsåt.
It's a war of man
No one wins
It's a war of man.
Published with Blogger-droid v1.7.4
Det är förjävligt. Jag hoppas att ångesten far ut genom ytterdörren snart, se till att omge dig av folk som du kan prata ut med under tiden.
SvaraRaderaLättare sagt än gjort. Finns det ingen, så finns det ingen. Så den lediga veckan lär mest handla om att ligga i fosterställning och gråta. Vännerna är antingen upptagna med annat eller 120 mil bort. Kan inte kräva deras närvaro, och ber inte ens om den.
RaderaOm du inte har bett om deras närvaro så dyker de säkert upp när de förstår att du behöver dem. Om inte annat så fortsätt skriv, det är alltid nyttigt i sådana här lägen.
SvaraRaderaÄr inte alls säker på att någon dyker upp.
RaderaMen jo. Kommer fortsätta skriva.
Hang in there, Björn...
SvaraRaderaJag beundrar din förmåga att uttrycka dig trots att du är mitt i allt det svarta just nu. KONST! Jag kunde känna igen mig i vissa formuleringar.
Tack, fina du.
Radera