Fick ett samtal idag. Från oväntat håll, eller ändå inte. Från den person som troligen haft störst inflytande på mitt liv. Den förtröstan jag finner i ljusa stunder går att spåra tillbaka till henne, mycket av det mörker som omger mig kan också spåras tillbaka till henne.
Hon var en vän, i en svår stund. Hon var den knuff jag behövde för att ta mig ur ett förödmjukande och nedbrytande förhållande. Därefter blev hon mitt förhållande. Min första egentliga, och fungerande, kärleksrelation. Den dag det tog slut, var det inte för att hon slutade älska mig - utan för att hon var övertygad om att jag slutat älska henne. (nota bene: sanning och min upplevda sanning är olika saker, den faktiska sanningen känner jag inte till)
Jag hade naturligtvis inte slutat älska henne. Bara mig själv - och min förmåga att älska. Det där är över femton år sedan. Hon är fortfarande en oerhört kär vän. Och även om det ibland gått flera år helt utan kontakt, har det inte gått en dag utan att jag tänkt på henne.
Där jag idag, och med alla möten i nutid, är övertygad om att varenda människa jag möter förr eller senare ska överge mig, är det omvänt med henne. Hon är den enda, den absolut enda, jag är övertygad om aldrig skulle överge mig. Oavsett vad. Känner fortfarande sann glädje och sann smärta genom henne, och det som händer i hennes liv, helt oberoende av mig. Och jag tror att hon vet det, att det finns inget jag önskar henne hellre än att få uppleva det som är sant och äkta, att få smaka på söta harmonin mitt i den salta stormen.
Samt en stilla förhoppning om att ibland, bara ibland, skänker hon mig en tanke.
Det bevisade hon idag. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar