Dansa är bra för själen. Ville bara säga det.
Och jo:
http://youtu.be/6SkGg2WXx3Q
söndag 30 oktober 2011
torsdag 27 oktober 2011
Half A Person
Hade inte tänkts skriva något i natt. Men något hände. Små, fragmentariska tankar samlade sig i ett kluster av hågkomst. Minnen - eller brist på minnen - och tankar började få eget liv. Formera ord och meningar. Livet blev kallt och skrämmande.
Jag var en främling i mitt eget liv.
Kanske är det förträngning. Kanske är det något medicinskt. Kanske är det taskig självkännedom. Kanske är det helt normalt och jag är inte så jäkla speciell som jag tror. Men faktum kvarstår:
De 20 första åren av mitt liv är som i ett töcken. Som dimman i det första Resident Evil-spelet. Grått, omslutande, kallt, och former och ljud sveper förbi. Sinnesintrycken förstärks med tusen procent, ögonen tåras och trumhinnorna värker. Men så fort man kommer närmare, så fort man tror sig funnit något, försvinner det bort.
In i dimman.
Från de 20 första åren har jag max en handfull egna minnesbilder. Resten är andras hågkomster jag tagit till mig. Människor från då är mig främmande idag. Bara en handfull år efter gymnasietiden träffade jag en kille i bankomatkön på Ålidhem. Han ropade, hälsade, och via samtalet visade det sig att vi gått på samma gymnasieskola och även umgåtts.
Jag har än idag ingen aning om vem det var som kände mig så väl som han gjorde.
Likadant är det med platser. Att leva i Eslöv igen är som att färdas 20 år bakåt i tiden och komma till en plats man aldrig varit på tidigare. Skolgårdarna är bekanta men totalt främmande. Gatorna bär namn som påminner om något jag aldrig hört.
Jag söker en förlorad identitet i en försvunnen värld.
Att kliva på ett tåg och färdas 120 mil norrut för 17 år sedan kanske var en del av en helt annan resa. En vetskap om att aldrig kunna bli den jag ville i en värld som oavbrutet undflydde mig, gömde sig, retade mig och lockade med svar.
Men svaren ledde bara till fler frågor.
I främmande land slutade jag vara främling. Eller jag tror det. Identiteten som började skapas liknade den jag ville vara. Om det verkligen var jag är en fråga som kanske aldrig får något svar. Men det är den jag är nu. Ånyo en främling, i en stad som är mig lika främmande som hemtam. Umeå var mig aldrig främmande, men Umeå var aldrig hemma.
Att inte minnas de första 20 åren är vanske en gåva. För de minnesbilder som dyker upp är de av smärta. Men hur kan mitt undermedvetna varit så effektivt? Vilken städfirma har gjort ett så grundligt jobb?
Kanske talesättet ljuger. Kanske är det så enkelt att livet är ett enda stort hela havet stormar, och varje gång musiken tystnar är jag den som står utan stol?
Det finns en plats någonstans för alla. Utom mig.
Jag var en främling i mitt eget liv.
Kanske är det förträngning. Kanske är det något medicinskt. Kanske är det taskig självkännedom. Kanske är det helt normalt och jag är inte så jäkla speciell som jag tror. Men faktum kvarstår:
De 20 första åren av mitt liv är som i ett töcken. Som dimman i det första Resident Evil-spelet. Grått, omslutande, kallt, och former och ljud sveper förbi. Sinnesintrycken förstärks med tusen procent, ögonen tåras och trumhinnorna värker. Men så fort man kommer närmare, så fort man tror sig funnit något, försvinner det bort.
In i dimman.
Från de 20 första åren har jag max en handfull egna minnesbilder. Resten är andras hågkomster jag tagit till mig. Människor från då är mig främmande idag. Bara en handfull år efter gymnasietiden träffade jag en kille i bankomatkön på Ålidhem. Han ropade, hälsade, och via samtalet visade det sig att vi gått på samma gymnasieskola och även umgåtts.
Jag har än idag ingen aning om vem det var som kände mig så väl som han gjorde.
Likadant är det med platser. Att leva i Eslöv igen är som att färdas 20 år bakåt i tiden och komma till en plats man aldrig varit på tidigare. Skolgårdarna är bekanta men totalt främmande. Gatorna bär namn som påminner om något jag aldrig hört.
Jag söker en förlorad identitet i en försvunnen värld.
Att kliva på ett tåg och färdas 120 mil norrut för 17 år sedan kanske var en del av en helt annan resa. En vetskap om att aldrig kunna bli den jag ville i en värld som oavbrutet undflydde mig, gömde sig, retade mig och lockade med svar.
Men svaren ledde bara till fler frågor.
I främmande land slutade jag vara främling. Eller jag tror det. Identiteten som började skapas liknade den jag ville vara. Om det verkligen var jag är en fråga som kanske aldrig får något svar. Men det är den jag är nu. Ånyo en främling, i en stad som är mig lika främmande som hemtam. Umeå var mig aldrig främmande, men Umeå var aldrig hemma.
Att inte minnas de första 20 åren är vanske en gåva. För de minnesbilder som dyker upp är de av smärta. Men hur kan mitt undermedvetna varit så effektivt? Vilken städfirma har gjort ett så grundligt jobb?
Kanske talesättet ljuger. Kanske är det så enkelt att livet är ett enda stort hela havet stormar, och varje gång musiken tystnar är jag den som står utan stol?
Det finns en plats någonstans för alla. Utom mig.
söndag 23 oktober 2011
Sverigedemokrater och sanningen
Inga andra har så många egna "sanningar" som sverigedemokrater och rasister i allmänhet. "Sanningar" som uteslutande bygger på medvetna feltolkningar av statistiska rådata, "sanningar" som drunknar i en sjö av overifierbara siffror och procentsatser. "Sanningar" som till absolut största delen är rena lögner.
Och att försöka få en rasist till att förstå fakta, att utifrån verifierbara uppgifter dra enkla slutsatser, ja, det är ungefär lika enkelt som att tvinga i katten ett litet vitt piller. Vira in medicinen i grisröv, tvinga ner den i halsen, håll igen munnen och massera halsen.
Och sen: håll tummarna för att det hela inte landar på hallmattan.
Och att försöka få en rasist till att förstå fakta, att utifrån verifierbara uppgifter dra enkla slutsatser, ja, det är ungefär lika enkelt som att tvinga i katten ett litet vitt piller. Vira in medicinen i grisröv, tvinga ner den i halsen, håll igen munnen och massera halsen.
Och sen: håll tummarna för att det hela inte landar på hallmattan.
fredag 21 oktober 2011
Sverigedemokrater och rasism
Alltså.
Måste tala lite om sveridemokrater och rasism. För någonstans under resans gång bestämde sig detta genomrasistiska parti för att bli rumsrena, och sluta kalla sig rasister. Kampen togs mot allt och alla som vågade kalla sverigedemokrater rasister. På sin höjd var man "nationalister", men absolut inte rasister! Med såpa och Svinto skulle den smutsiga byken tvättas ren. Ofta och gärna skryter man om att det finns personer med invandrarbakgrund som både röstar på och är förtroendevalda inom SD.
Och inte osökt kommer jag att tänka på hur det var på Söderns plantager. Ett antal slavar som "skötte sig" fick komma in och bo i huset. Dessa slavar såg inte sig själv som slavar, och såg inte slaveriet som ett problem. Sockrar man bara den beska medicinen så går den ner, förr eller senare.
Att SD inte skulle vara ett rasistiskt parti är naturligtvis rent nonsens. Inte ens om man väljer den snävaste och snällaste definition rör det sig om något annat än ren och skär rasism. Sockra denna beska medicin med lite folkhemsretorik - och vips har du en väljarkår.
Rasism grundar sig i blottgörandet av skillnader. Däri behöver inte ligga en tydlig och öppen värdering - men däremot är den ofrånkomlig sett i sin kontext. Allt det som utmärker det egna är vant och tryggt. Det som påtalas hos "de andra" är det som bryter mot detta, som är annorlunda och direkt eller indirekt mindre värt. Huruvida det rör sig om muslimer, utomeuropeiska invandrare eller finnar spelar ingen roll. Att särskilja människor genom att påtala skillnader i kultur ÄR rasism. Att dra dessa skillnader till sin spets och vidare mena att det finns rent psykologiska skillnader beroende på ursprung är gammaldags rasism - och även den finns inom SD.
Nej, invandrare är inte mer brottsliga.
Nej, muslimer hatar inte kvinnor.
Nej, muslimer är inte mer våldsbenägna än andra.
Nej, finnar är inte alkoholiserade knivbärare.
Nej, alla skåningar är inte rasister.
Nej, Sverige tar inte emot för många invandrare.
Nej, problemet med invandringen är inte att vi inte ens har råd att ta hand om våra gamla.
Nej, problemet är inte i heller att vi inte kan erbuda "alla som kommer" jobb eller ta hand om dem. För ett par veckor sedan rapporterade Ny Teknik om en av Sveriges mest välutbildade ingenjörer, med två examina och gedigen arbetslivserfarenhet. Hans namn klingade arabiskt - och på två år hade han inte fått ett enda jobb han sökt. Samtidigt skriker Göteborg efter välutbildade ingenjörer, och lyckas inte få in tillräckligt många. Ett råd till den eller de som söker arbetskraft: börja leta bland lokalvårdare och taxichaffisar.
Sen kommer vi till nästa steg. Denna hemska gängkriminalitet. Häng kvar hos lokalvårdarna, och försök sätta dig in i hur det blir för hans son. Han ser pappan, den välutbildade och välrenommerade ingenjören skrubba toaletter på ABB, istället för att konstruera ett nytt ställverk. Vilken bild får den sonen av situationen? Av sina egna möjligheter? När även han har ett arabisktklingande namn: varför ens utbilda sig? Varför ens försöka, när det är lönlöst? Med den uppgivenheten och, förmodar jag, ilskan som finns är nästa steg inte svårt; mörka krafter livnär sig på uppgivenhet.
Oavsett om dessa mörka krafter kallar sig sverigedemokrater eller förortsgäng.
Problemet är inte invandringen. Lösningen är inte minskad invandring. Men det är en enkel polemik, baserad på okunskap, rädsla och och motstånd mot allt som är "annorlunda".
Läs en bok, läs flera. Kunskap är botemedlet mot alla fördomar.
Peace out.
Måste tala lite om sveridemokrater och rasism. För någonstans under resans gång bestämde sig detta genomrasistiska parti för att bli rumsrena, och sluta kalla sig rasister. Kampen togs mot allt och alla som vågade kalla sverigedemokrater rasister. På sin höjd var man "nationalister", men absolut inte rasister! Med såpa och Svinto skulle den smutsiga byken tvättas ren. Ofta och gärna skryter man om att det finns personer med invandrarbakgrund som både röstar på och är förtroendevalda inom SD.
Och inte osökt kommer jag att tänka på hur det var på Söderns plantager. Ett antal slavar som "skötte sig" fick komma in och bo i huset. Dessa slavar såg inte sig själv som slavar, och såg inte slaveriet som ett problem. Sockrar man bara den beska medicinen så går den ner, förr eller senare.
Att SD inte skulle vara ett rasistiskt parti är naturligtvis rent nonsens. Inte ens om man väljer den snävaste och snällaste definition rör det sig om något annat än ren och skär rasism. Sockra denna beska medicin med lite folkhemsretorik - och vips har du en väljarkår.
Rasism grundar sig i blottgörandet av skillnader. Däri behöver inte ligga en tydlig och öppen värdering - men däremot är den ofrånkomlig sett i sin kontext. Allt det som utmärker det egna är vant och tryggt. Det som påtalas hos "de andra" är det som bryter mot detta, som är annorlunda och direkt eller indirekt mindre värt. Huruvida det rör sig om muslimer, utomeuropeiska invandrare eller finnar spelar ingen roll. Att särskilja människor genom att påtala skillnader i kultur ÄR rasism. Att dra dessa skillnader till sin spets och vidare mena att det finns rent psykologiska skillnader beroende på ursprung är gammaldags rasism - och även den finns inom SD.
Nej, invandrare är inte mer brottsliga.
Nej, muslimer hatar inte kvinnor.
Nej, muslimer är inte mer våldsbenägna än andra.
Nej, finnar är inte alkoholiserade knivbärare.
Nej, alla skåningar är inte rasister.
Nej, Sverige tar inte emot för många invandrare.
Nej, problemet med invandringen är inte att vi inte ens har råd att ta hand om våra gamla.
Nej, problemet är inte i heller att vi inte kan erbuda "alla som kommer" jobb eller ta hand om dem. För ett par veckor sedan rapporterade Ny Teknik om en av Sveriges mest välutbildade ingenjörer, med två examina och gedigen arbetslivserfarenhet. Hans namn klingade arabiskt - och på två år hade han inte fått ett enda jobb han sökt. Samtidigt skriker Göteborg efter välutbildade ingenjörer, och lyckas inte få in tillräckligt många. Ett råd till den eller de som söker arbetskraft: börja leta bland lokalvårdare och taxichaffisar.
Sen kommer vi till nästa steg. Denna hemska gängkriminalitet. Häng kvar hos lokalvårdarna, och försök sätta dig in i hur det blir för hans son. Han ser pappan, den välutbildade och välrenommerade ingenjören skrubba toaletter på ABB, istället för att konstruera ett nytt ställverk. Vilken bild får den sonen av situationen? Av sina egna möjligheter? När även han har ett arabisktklingande namn: varför ens utbilda sig? Varför ens försöka, när det är lönlöst? Med den uppgivenheten och, förmodar jag, ilskan som finns är nästa steg inte svårt; mörka krafter livnär sig på uppgivenhet.
Oavsett om dessa mörka krafter kallar sig sverigedemokrater eller förortsgäng.
Problemet är inte invandringen. Lösningen är inte minskad invandring. Men det är en enkel polemik, baserad på okunskap, rädsla och och motstånd mot allt som är "annorlunda".
Läs en bok, läs flera. Kunskap är botemedlet mot alla fördomar.
Peace out.
onsdag 12 oktober 2011
Money changes everything
Istället för Juholt hit och Juholt dit, så...
Låt oss vara ärliga.
I Sverige finns en egen och från allmänheten separerad klass: de styrande. Ingen i denna klass kan på ett bra sätt representera landets arbetare och arbetslösa, långtidssjuka och utslagna.
Allt handlar om identifikation.
Hur ska en riksdagsledamot med en månadslön på närmare 60 000 kunna identifiera sig med en arbetslös eller sjukskriven som inte ens får ut 20 000? Det är ren och förbannad lögn, och det politiska livet blir ett ändamål i sig.
Hur i hela fridens namn kan en partiledare, låt säga för Sveriges största "arbetarparti", stå och tala om de besuttna i nedlåtande termer och hävda identifikation med de utslagna, när han med riksdagslön och partiledararvode lyfter sexsiffrigt varje månad? Vem är besutten - egentligen?
Att diskussionen istället kommer att handla om slarv med bostadsersättning (vilket också är ett nonsens, tjänar man så pass ska man ha råd att stå för hyran själv, även vid dubbelboende) är för att det är så mycket lättare att skapa sensation kring denna icekfråga. Och framför allt skulle inte den interna kritiken vara lika svidande om det handlade om de löner och ersättningar förtroendevalda höjdare lyfter - ingen vill kasta sten i glashus.
Landets rika tiondel är väl representerad i Sveriges riksdag, och det är fullt förståeligt att den tiondelen är den mest rösttrogna och att röstandet förläggs på högerkanten. Men resterande nittio procent? Att rösta blått är ett långsamt självmord, att rösta rödgrönt är att pissa på sig själv. Varmt för stunden, men när kylan kommer hjälper det inte ett jäkla dugg.
Att inget svenskt parti tagit upp den viktigaste välfärdsfrågan av alla är inte så konstigt i heller. Andelen hemlösa i vårt kalla land växer i alarmerande takt. Men hemlösa röstar inte - alltså blir deras situation aldrig en prioriterad fråga.
I en nyligen genomförd webbenkät på Aftonbladet uppgav över nittio procent att man saknade förtroende för våra politiker. Tacka fan för det.
Naturligtvis finns det nu en och annan så kallad fritidspolitiker som opponerar sig, där finns minsann inga skyhöga ersättningar för att sitta i en nämnd eller kommunfullmäktige. Skyhöga, nej. För höga, ja. Då eder ninja själv vandrat den banan kan han intyga att utöver ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår alltid ett mötesarvode. Arvodet var för de allra flesta större än den förlorade arbetsförtjänsten. Dvs dubbel timlön. Så varför detta arvode? Är ekomiskt vinning det enda incitament som gör att någon vill ta på sig ett politiskt uppdrag längre?
Såg ett plakat från Occupy Wall Street, som fritt översatt löd: Rösta inte - det bara uppmuntrar de jävlarna.
Det ligger en viss poäng i det.
Låt oss vara ärliga.
I Sverige finns en egen och från allmänheten separerad klass: de styrande. Ingen i denna klass kan på ett bra sätt representera landets arbetare och arbetslösa, långtidssjuka och utslagna.
Allt handlar om identifikation.
Hur ska en riksdagsledamot med en månadslön på närmare 60 000 kunna identifiera sig med en arbetslös eller sjukskriven som inte ens får ut 20 000? Det är ren och förbannad lögn, och det politiska livet blir ett ändamål i sig.
Hur i hela fridens namn kan en partiledare, låt säga för Sveriges största "arbetarparti", stå och tala om de besuttna i nedlåtande termer och hävda identifikation med de utslagna, när han med riksdagslön och partiledararvode lyfter sexsiffrigt varje månad? Vem är besutten - egentligen?
Att diskussionen istället kommer att handla om slarv med bostadsersättning (vilket också är ett nonsens, tjänar man så pass ska man ha råd att stå för hyran själv, även vid dubbelboende) är för att det är så mycket lättare att skapa sensation kring denna icekfråga. Och framför allt skulle inte den interna kritiken vara lika svidande om det handlade om de löner och ersättningar förtroendevalda höjdare lyfter - ingen vill kasta sten i glashus.
Landets rika tiondel är väl representerad i Sveriges riksdag, och det är fullt förståeligt att den tiondelen är den mest rösttrogna och att röstandet förläggs på högerkanten. Men resterande nittio procent? Att rösta blått är ett långsamt självmord, att rösta rödgrönt är att pissa på sig själv. Varmt för stunden, men när kylan kommer hjälper det inte ett jäkla dugg.
Att inget svenskt parti tagit upp den viktigaste välfärdsfrågan av alla är inte så konstigt i heller. Andelen hemlösa i vårt kalla land växer i alarmerande takt. Men hemlösa röstar inte - alltså blir deras situation aldrig en prioriterad fråga.
I en nyligen genomförd webbenkät på Aftonbladet uppgav över nittio procent att man saknade förtroende för våra politiker. Tacka fan för det.
Naturligtvis finns det nu en och annan så kallad fritidspolitiker som opponerar sig, där finns minsann inga skyhöga ersättningar för att sitta i en nämnd eller kommunfullmäktige. Skyhöga, nej. För höga, ja. Då eder ninja själv vandrat den banan kan han intyga att utöver ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår alltid ett mötesarvode. Arvodet var för de allra flesta större än den förlorade arbetsförtjänsten. Dvs dubbel timlön. Så varför detta arvode? Är ekomiskt vinning det enda incitament som gör att någon vill ta på sig ett politiskt uppdrag längre?
Såg ett plakat från Occupy Wall Street, som fritt översatt löd: Rösta inte - det bara uppmuntrar de jävlarna.
Det ligger en viss poäng i det.
tisdag 11 oktober 2011
Hand in glove
Fy fan så bra. Leve den nationalistiska glädjeyra som sveper över landet, låt oss alla dras med i febern och hyllningarna till detta blågula landslag, i den mest homofobiska av lagidrotter (hockey bryr sig ändå ingen om), låt oss håna juggen som inte var med. Heja Sverige, för bövelen. Så jäkla bra VI (alltid vi vid seger) är!
Sen kan vi fira lite att var sjätte amerikan är så fattig att matkuponger är enda utvägen. Det är en kort grej, den går att läsa snabbt. Sen fortsätter vi fira det helyllehelsvenska landslaget, utan vare sig bögar eller lilla minsta antydan till bi-curious.
Lyssna nu på låten och gissa vad den handlar om.
Sen kan vi fira lite att var sjätte amerikan är så fattig att matkuponger är enda utvägen. Det är en kort grej, den går att läsa snabbt. Sen fortsätter vi fira det helyllehelsvenska landslaget, utan vare sig bögar eller lilla minsta antydan till bi-curious.
Lyssna nu på låten och gissa vad den handlar om.
söndag 9 oktober 2011
Close your eyes
Tell me will you still be here tomorrow,
cause I want to hold you til the morning where you lie.
We can sleep or we can talk, we can dream or we can walk
through the shadows and the secrets of your mind.
Good god you know this world is dark and chilling,
and preys upon those innocent inclined.
You can touch me or just watch me,
turn your back and you can trust me,
I just hope that you can throw me for a mile.
Close your eyes,
come to the world you know you love,
Close your eyes,
Open your mind to what you feel.
Close your eyes,
to be the one you've never seen.
Close your eyes.
torsdag 6 oktober 2011
Brustna hjärtans höst
Ikväll är vinden stilla
det var så stormigt hela dan.
Som ett obehagligt allvar
drar sig hösten in i stan.
Det finns en doft av allt i mörket, kallt och blött,
och nästan tyst.
Ensamma dar, väldiga värld,
orden ekar i hennes röst.
Ingen sömn och inga svar.
Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd,
som hugger och vrider sig i ditt bröst.
Här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort
Du kan dränka dig i minnen
eller litervis med vin
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn
men allt är gjort
Vi ses på hjärtats bar,
det här är brustna hjärtans höst.
Last night I dreamt that somebody loved me
Jag drömde om dig i natt.
I min soffa på okänd plats. Te i stora muggar. Allvarsamt samtal.
Du började gråta.
Jag smekte din kind, torkade en tår. Vidrörde ditt hår. Genom tårarna bröt ett leende fram. Du sa "tack".
Vi kysstes.
Båda grät, och smaken av söt saliv blandades med det salta från våra gemensamma tårar.
Jag drömde om dig i natt.
I min soffa på okänd plats. Te i stora muggar. Allvarsamt samtal.
Du började gråta.
Jag smekte din kind, torkade en tår. Vidrörde ditt hår. Genom tårarna bröt ett leende fram. Du sa "tack".
Vi kysstes.
Båda grät, och smaken av söt saliv blandades med det salta från våra gemensamma tårar.
Jag drömde om dig i natt.
Published with Blogger-droid v1.7.4
onsdag 5 oktober 2011
Meat is murder
Även jag kan bli less på mig själv. Så istället tänkte jag hänge mig åt att krossa lite myter och sprida lite sanning. En del komemr se det som propaganda, det må så vara. Då detta inte är en akademisk avhandling eller en Wikipedia-artikel, har jag inte för avsikt att presentera en uppsjö av fotnoter. Den som vill ha uppgift om var materialet kommer ifrån kan dock fråga, så ska jag gladeligen redogöra för det.
Ämnet för dagen: Myten om proteinet.
Få delar av näringsläran är så uppskrivet, omskrivet och förvanskat som myten om proteinet. Som en naturlig homo sapiens (dvs icke köttätande) är det den i särklass vanligaste invändningen som dyker upp:
Men proteinet då?
Växtprotein räcker inte!
Bara animaliskt protein innehåller alla nödvändiga aminosyror!
Man måste få i sig extra protein som vegetarian!
Och så vidare, i all oändlighet. Men låt oss börja med det mest väsentliga: hur mycket protein behöver vi - egentligen? En bra måttstock torde vara modersmjölken, då det är under denna del av våra liv vi växer som allra mest, och behöver som mest protein. Modersmjölken innehåller ca 9% protein (av kaloriintaget). Ingen vuxen människa, inte ens den som tränar extremt mycket, borde ligga långt över detta.
ADA, amerikanska dietistorganisationen, och WHO rekommenderar mellan 2.5 och 10%, för människor som tränar väldigt mycket upp mot 12-15%. För stort proteinintag riskerar att leda till allvarliga följdsjukdomar.
Nästa fråga är då självklar: innehåller växter verkligen så mycket protein? Och svaret är lika enkelt som självklart: Japp! Med undantag av vissa frukter innehåller samtliga växter, i oförädlat tillstånd betydligt mer än så. Frukter snittar på mellan 6 och 7%, nötter och frön kring 11%, spannmål 13%, grönsaker 22% och bönor 28%. Mer än nog, alltså. Siffran kommer för övrigt från USDA, amerikanska livs- och läkemedelsverket. Deras hemsida innehåller en fantastisk databas vad gäller näringsinnehållet i precis allt.
Och jo, animalisk föda innehåller mer protein. Men mer är inte bättre, bara onödigt. Ungefär som att köpa en sportbil som klarar 300 knyck och använda på svenska vägar. Som ovan nämndes så är det tvärtom: mer är direkt skadligt. Och nej, att öka på protein för att snabbare bygga muskler eller minska fetmassan hjälper inte. Det finns inga studier som pekar mot det.
Men, invänder vän av ordningen, vegetabiliska protein är ju inte kompletta och innehåller inte alla nödvändiga aminosyror!
Även det är naturligtvis nonsens. Enligt WHO:s rekommendationer för samtliga essentiella (finare ord för nödvändiga) aminosyror och utifrån USDA:s databas kan man enkelt konstatera att till och med isbergssallad innehåller mer än väl vad en människa behöver. Och då är dessutom WHO:s siffror dubbelt upp av dubbelt upp från tidigare rekommendationer, för att bygga in en "säkerhetsmarginal".
Så tro inte på alla myter. Även om vegetabiliska proteiner inte är lika lättsmälta (en myt som faktiskt är sann) så är det fortfarande långt under marginalerna. Utgå från det högre värdet, 9%, och det faktum att animalisk föda tas upp 24% bättre (sant), så hamnar vi fortfarande på cirka 11% - hälften av vad grönsaker innehåller.
Så nej, jag säger inte att någon ska försöka äta endast sallad. Faktum är att sallad är så oerhört kalorifattigt att det skulle krävas en enorm mängd. Men att få i sig sitt dagliga kaloribehov från vegetabilier (grönsaker, frukter, nötter, bönor) innebär PER AUTOMATIK att man även får i sig hela sitt proteinbehov, inklusive alla essentiella aminosyror.
Som avslutning kan det förtjäna att påpekas att om någon föda är bristande så är det animalisk föda, som saknar flera nödvändiga vitaminer och mineraler, exempelvis C-vitamin.
Nästa gång ska vi prata om en annan myt: B12. Sen blir det nog en vända genom alla osanningar kring huruvida människan faktiskt inte är en blandätare av naturen (vi är de facto herbivorer, och bevisen är överväldigande. Sista ordet får Marion Nestle, fil dr vid New Yorks universitet och avdelningen för näringslära och mat:
"We never talk about protein anymore, because it's absolutely not an issue, even among children. If anything, we talk about the dangers of high-protein diets. Getting enough is simply a matter of getting enough calories."
Peace out. Go vegan.
Och en länk bjuder jag på: http://whqlibdoc.who.int/trs/WHO_TRS_935_eng.pdf - WHO:s siffror. Bara 300 siffror att plöja igenom för den som inte litar på mig.
Ämnet för dagen: Myten om proteinet.
Få delar av näringsläran är så uppskrivet, omskrivet och förvanskat som myten om proteinet. Som en naturlig homo sapiens (dvs icke köttätande) är det den i särklass vanligaste invändningen som dyker upp:
Men proteinet då?
Växtprotein räcker inte!
Bara animaliskt protein innehåller alla nödvändiga aminosyror!
Man måste få i sig extra protein som vegetarian!
Och så vidare, i all oändlighet. Men låt oss börja med det mest väsentliga: hur mycket protein behöver vi - egentligen? En bra måttstock torde vara modersmjölken, då det är under denna del av våra liv vi växer som allra mest, och behöver som mest protein. Modersmjölken innehåller ca 9% protein (av kaloriintaget). Ingen vuxen människa, inte ens den som tränar extremt mycket, borde ligga långt över detta.
ADA, amerikanska dietistorganisationen, och WHO rekommenderar mellan 2.5 och 10%, för människor som tränar väldigt mycket upp mot 12-15%. För stort proteinintag riskerar att leda till allvarliga följdsjukdomar.
Nästa fråga är då självklar: innehåller växter verkligen så mycket protein? Och svaret är lika enkelt som självklart: Japp! Med undantag av vissa frukter innehåller samtliga växter, i oförädlat tillstånd betydligt mer än så. Frukter snittar på mellan 6 och 7%, nötter och frön kring 11%, spannmål 13%, grönsaker 22% och bönor 28%. Mer än nog, alltså. Siffran kommer för övrigt från USDA, amerikanska livs- och läkemedelsverket. Deras hemsida innehåller en fantastisk databas vad gäller näringsinnehållet i precis allt.
Och jo, animalisk föda innehåller mer protein. Men mer är inte bättre, bara onödigt. Ungefär som att köpa en sportbil som klarar 300 knyck och använda på svenska vägar. Som ovan nämndes så är det tvärtom: mer är direkt skadligt. Och nej, att öka på protein för att snabbare bygga muskler eller minska fetmassan hjälper inte. Det finns inga studier som pekar mot det.
Men, invänder vän av ordningen, vegetabiliska protein är ju inte kompletta och innehåller inte alla nödvändiga aminosyror!
Även det är naturligtvis nonsens. Enligt WHO:s rekommendationer för samtliga essentiella (finare ord för nödvändiga) aminosyror och utifrån USDA:s databas kan man enkelt konstatera att till och med isbergssallad innehåller mer än väl vad en människa behöver. Och då är dessutom WHO:s siffror dubbelt upp av dubbelt upp från tidigare rekommendationer, för att bygga in en "säkerhetsmarginal".
Så tro inte på alla myter. Även om vegetabiliska proteiner inte är lika lättsmälta (en myt som faktiskt är sann) så är det fortfarande långt under marginalerna. Utgå från det högre värdet, 9%, och det faktum att animalisk föda tas upp 24% bättre (sant), så hamnar vi fortfarande på cirka 11% - hälften av vad grönsaker innehåller.
Så nej, jag säger inte att någon ska försöka äta endast sallad. Faktum är att sallad är så oerhört kalorifattigt att det skulle krävas en enorm mängd. Men att få i sig sitt dagliga kaloribehov från vegetabilier (grönsaker, frukter, nötter, bönor) innebär PER AUTOMATIK att man även får i sig hela sitt proteinbehov, inklusive alla essentiella aminosyror.
Som avslutning kan det förtjäna att påpekas att om någon föda är bristande så är det animalisk föda, som saknar flera nödvändiga vitaminer och mineraler, exempelvis C-vitamin.
Nästa gång ska vi prata om en annan myt: B12. Sen blir det nog en vända genom alla osanningar kring huruvida människan faktiskt inte är en blandätare av naturen (vi är de facto herbivorer, och bevisen är överväldigande. Sista ordet får Marion Nestle, fil dr vid New Yorks universitet och avdelningen för näringslära och mat:
"We never talk about protein anymore, because it's absolutely not an issue, even among children. If anything, we talk about the dangers of high-protein diets. Getting enough is simply a matter of getting enough calories."
Peace out. Go vegan.
Och en länk bjuder jag på: http://whqlibdoc.who.int/trs/WHO_TRS_935_eng.pdf - WHO:s siffror. Bara 300 siffror att plöja igenom för den som inte litar på mig.
tisdag 4 oktober 2011
Loneliness is a gun
Walking in the desert
I'm a witness to the rain
En av de mer intressanta aspekterna av den sjukdom allas eder ninja kämpar med är det där med ensamhet.
Och redan där kommer protesterna: Men J då? Och C? Och alla andra, P och S och C igen och P igen och... så vidare.
Men nej, det handlar inte om faktiskt ensamhet - kanske. Däremot upplevd ensamhet. Och att lida (vilket jävla ord) av depression innebär också att konstant ligga i krig med denna känsla. Trots nära och fina vänner, en underbar familj, allt som skulle kunna göra många människor avundsjuka så finns det alltid där: I en enkät skulle svaret på frågan "Känner du dig ensam?" bli "Ofta" eller "Väldigt ofta". Nio av tio, fyra av fem, A-.
The loudest silence in your day.
Och det kanske handlar om mer än en upplevd känsla? För när aftonrodnaden ger vika för den svarta natten är ninjan ensam med ninjakatterna. Varje natt. Det är inte upplevt, det är i högsta grad verkligt. Vänskap är något som utspelas på dagtid, utom i extrema undantagsfall.
Så, det är alltså kärlek ninjan behöver? Absolut inte - endast vänskap. Men den som inte förstår att kärlek är vänskap och vänskap är frånvaron av ensamhet har inte förstått något.
Känslan av samvaro är viktigare än samvaron i sig. Känslan av ensamhet är det men mest förlamande och förgörande av alla känslor. Det svartaste av det svarta.
Loneliness is a gun
A bullet floating out in space
dying to meet you
I'm a witness to the rain
En av de mer intressanta aspekterna av den sjukdom allas eder ninja kämpar med är det där med ensamhet.
Och redan där kommer protesterna: Men J då? Och C? Och alla andra, P och S och C igen och P igen och... så vidare.
Men nej, det handlar inte om faktiskt ensamhet - kanske. Däremot upplevd ensamhet. Och att lida (vilket jävla ord) av depression innebär också att konstant ligga i krig med denna känsla. Trots nära och fina vänner, en underbar familj, allt som skulle kunna göra många människor avundsjuka så finns det alltid där: I en enkät skulle svaret på frågan "Känner du dig ensam?" bli "Ofta" eller "Väldigt ofta". Nio av tio, fyra av fem, A-.
The loudest silence in your day.
Och det kanske handlar om mer än en upplevd känsla? För när aftonrodnaden ger vika för den svarta natten är ninjan ensam med ninjakatterna. Varje natt. Det är inte upplevt, det är i högsta grad verkligt. Vänskap är något som utspelas på dagtid, utom i extrema undantagsfall.
Så, det är alltså kärlek ninjan behöver? Absolut inte - endast vänskap. Men den som inte förstår att kärlek är vänskap och vänskap är frånvaron av ensamhet har inte förstått något.
Känslan av samvaro är viktigare än samvaron i sig. Känslan av ensamhet är det men mest förlamande och förgörande av alla känslor. Det svartaste av det svarta.
Loneliness is a gun
A bullet floating out in space
dying to meet you
måndag 3 oktober 2011
Hold on to your friends
I ett tillfälligt tillstånd av förvirring lovade jag att nämna en eller flera personer under hela den här veckan. Men vad gäller en av personerna tänkte jag göra mer än så - och tillägna hela den här dagen åt henne.
But now you only call me
When you're feeling depressed
When you feel happy I'm
So far from your mind
My patience is stretched
My loyalty vexed
Oh, you're losing all of your friends
Nej, det är inte tillägnat henne. Det är tillägnat mig själv, och den jag var, för inte så länge sedan. Den jag var när vår vänskap hade nått bristningsgränsen. Alldeles innan de händelser skedde som fick mig att bli helt övertygad om att vänskapen var död och begraven, för all framtid.
Efter månader av sorg, bearbetning, skuldbeläggande åt höger och vänster (det mesta hade en tendens att landa på mig själv), tårar, ilska, mer sorg, trodde jag i min enfald att det skulel ebba ut. Bli lättare att hantera. Det blev det aldrig.
Så en dag kom ett litet mail. Tre meningar, det var allt. De två sista löd "Jag saknar dig. Jag vill inte att vi inte ska vara vänner.".
Sedan dess har vänskapen så sakta lagats, först lite prövande, men förhoppningsvis med en nyfunnen stabilitet i grunden. Och inte en enda gång har någon av oss valt att peka finger eller skuldbelägga. Ens prata om det som hände. Och det är för mig det tydligaste beviset på att vänskapen faktiskt är på riktigt. Och troligen starkare än den någonsin varit.
Give up your job
Squander your cash - be rash
Just hold on to your friends.
But now you only call me
When you're feeling depressed
When you feel happy I'm
So far from your mind
My patience is stretched
My loyalty vexed
Oh, you're losing all of your friends
Nej, det är inte tillägnat henne. Det är tillägnat mig själv, och den jag var, för inte så länge sedan. Den jag var när vår vänskap hade nått bristningsgränsen. Alldeles innan de händelser skedde som fick mig att bli helt övertygad om att vänskapen var död och begraven, för all framtid.
Efter månader av sorg, bearbetning, skuldbeläggande åt höger och vänster (det mesta hade en tendens att landa på mig själv), tårar, ilska, mer sorg, trodde jag i min enfald att det skulel ebba ut. Bli lättare att hantera. Det blev det aldrig.
Så en dag kom ett litet mail. Tre meningar, det var allt. De två sista löd "Jag saknar dig. Jag vill inte att vi inte ska vara vänner.".
Sedan dess har vänskapen så sakta lagats, först lite prövande, men förhoppningsvis med en nyfunnen stabilitet i grunden. Och inte en enda gång har någon av oss valt att peka finger eller skuldbelägga. Ens prata om det som hände. Och det är för mig det tydligaste beviset på att vänskapen faktiskt är på riktigt. Och troligen starkare än den någonsin varit.
Give up your job
Squander your cash - be rash
Just hold on to your friends.
söndag 2 oktober 2011
In the future when all's well
The future is ended by a long sleep.
Framtiden, nutidens största gissel. Hela tiden ligger den där och gnager, smånafsar en i hälen, skäller och går på, allt för att synas, höras och försöka frammana en rädsla i bröstet.
En rädsla för den vi är, i tron att vi utifrån det vet vem vi blir.
En ånger för att i dåtiden var vår bild av framtiden något helt annat än nutiden.
En saknad efter den dåtid när framtiden var så ljus, så hoppingivande, så... levande.
Men i samma sekund som framtiden blev nutid dog allt. Bilderna krossades, illusionerna slogs i tusen bitar där var och en symboliserade sju års olycka. Sju tusen år, med ständiga motgångar, felsteg och misslyckanden.
När slutade vi vara naiva, hoppfulla, lyckligt ovetande? När blev självinsikten så tydlig att vi började hata oss själva?
Är allt vi kan be för nu en framtid där vi slutligen förgör oss själva, som individer, som ras, som djur, som planet? Är det vår nya, lyckliga framtid?
Allt blir bra när bilan faller. Vi är mer döda i livet än i döden.
Framtiden, nutidens största gissel. Hela tiden ligger den där och gnager, smånafsar en i hälen, skäller och går på, allt för att synas, höras och försöka frammana en rädsla i bröstet.
En rädsla för den vi är, i tron att vi utifrån det vet vem vi blir.
En ånger för att i dåtiden var vår bild av framtiden något helt annat än nutiden.
En saknad efter den dåtid när framtiden var så ljus, så hoppingivande, så... levande.
Men i samma sekund som framtiden blev nutid dog allt. Bilderna krossades, illusionerna slogs i tusen bitar där var och en symboliserade sju års olycka. Sju tusen år, med ständiga motgångar, felsteg och misslyckanden.
När slutade vi vara naiva, hoppfulla, lyckligt ovetande? När blev självinsikten så tydlig att vi började hata oss själva?
Är allt vi kan be för nu en framtid där vi slutligen förgör oss själva, som individer, som ras, som djur, som planet? Är det vår nya, lyckliga framtid?
Allt blir bra när bilan faller. Vi är mer döda i livet än i döden.
Please stand up and defend me, in the future when all's well.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)