Framtiden, nutidens största gissel. Hela tiden ligger den där och gnager, smånafsar en i hälen, skäller och går på, allt för att synas, höras och försöka frammana en rädsla i bröstet.
En rädsla för den vi är, i tron att vi utifrån det vet vem vi blir.
En ånger för att i dåtiden var vår bild av framtiden något helt annat än nutiden.
En saknad efter den dåtid när framtiden var så ljus, så hoppingivande, så... levande.
Men i samma sekund som framtiden blev nutid dog allt. Bilderna krossades, illusionerna slogs i tusen bitar där var och en symboliserade sju års olycka. Sju tusen år, med ständiga motgångar, felsteg och misslyckanden.
När slutade vi vara naiva, hoppfulla, lyckligt ovetande? När blev självinsikten så tydlig att vi började hata oss själva?
Är allt vi kan be för nu en framtid där vi slutligen förgör oss själva, som individer, som ras, som djur, som planet? Är det vår nya, lyckliga framtid?
Allt blir bra när bilan faller. Vi är mer döda i livet än i döden.
Please stand up and defend me, in the future when all's well.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar