Istället för Juholt hit och Juholt dit, så...
Låt oss vara ärliga.
I Sverige finns en egen och från allmänheten separerad klass: de styrande. Ingen i denna klass kan på ett bra sätt representera landets arbetare och arbetslösa, långtidssjuka och utslagna.
Allt handlar om identifikation.
Hur ska en riksdagsledamot med en månadslön på närmare 60 000 kunna identifiera sig med en arbetslös eller sjukskriven som inte ens får ut 20 000? Det är ren och förbannad lögn, och det politiska livet blir ett ändamål i sig.
Hur i hela fridens namn kan en partiledare, låt säga för Sveriges största "arbetarparti", stå och tala om de besuttna i nedlåtande termer och hävda identifikation med de utslagna, när han med riksdagslön och partiledararvode lyfter sexsiffrigt varje månad? Vem är besutten - egentligen?
Att diskussionen istället kommer att handla om slarv med bostadsersättning (vilket också är ett nonsens, tjänar man så pass ska man ha råd att stå för hyran själv, även vid dubbelboende) är för att det är så mycket lättare att skapa sensation kring denna icekfråga. Och framför allt skulle inte den interna kritiken vara lika svidande om det handlade om de löner och ersättningar förtroendevalda höjdare lyfter - ingen vill kasta sten i glashus.
Landets rika tiondel är väl representerad i Sveriges riksdag, och det är fullt förståeligt att den tiondelen är den mest rösttrogna och att röstandet förläggs på högerkanten. Men resterande nittio procent? Att rösta blått är ett långsamt självmord, att rösta rödgrönt är att pissa på sig själv. Varmt för stunden, men när kylan kommer hjälper det inte ett jäkla dugg.
Att inget svenskt parti tagit upp den viktigaste välfärdsfrågan av alla är inte så konstigt i heller. Andelen hemlösa i vårt kalla land växer i alarmerande takt. Men hemlösa röstar inte - alltså blir deras situation aldrig en prioriterad fråga.
I en nyligen genomförd webbenkät på Aftonbladet uppgav över nittio procent att man saknade förtroende för våra politiker. Tacka fan för det.
Naturligtvis finns det nu en och annan så kallad fritidspolitiker som opponerar sig, där finns minsann inga skyhöga ersättningar för att sitta i en nämnd eller kommunfullmäktige. Skyhöga, nej. För höga, ja. Då eder ninja själv vandrat den banan kan han intyga att utöver ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår alltid ett mötesarvode. Arvodet var för de allra flesta större än den förlorade arbetsförtjänsten. Dvs dubbel timlön. Så varför detta arvode? Är ekomiskt vinning det enda incitament som gör att någon vill ta på sig ett politiskt uppdrag längre?
Såg ett plakat från Occupy Wall Street, som fritt översatt löd: Rösta inte - det bara uppmuntrar de jävlarna.
Det ligger en viss poäng i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar