Hade inte tänkts skriva något i natt. Men något hände. Små, fragmentariska tankar samlade sig i ett kluster av hågkomst. Minnen - eller brist på minnen - och tankar började få eget liv. Formera ord och meningar. Livet blev kallt och skrämmande.
Jag var en främling i mitt eget liv.
Kanske är det förträngning. Kanske är det något medicinskt. Kanske är det taskig självkännedom. Kanske är det helt normalt och jag är inte så jäkla speciell som jag tror. Men faktum kvarstår:
De 20 första åren av mitt liv är som i ett töcken. Som dimman i det första Resident Evil-spelet. Grått, omslutande, kallt, och former och ljud sveper förbi. Sinnesintrycken förstärks med tusen procent, ögonen tåras och trumhinnorna värker. Men så fort man kommer närmare, så fort man tror sig funnit något, försvinner det bort.
In i dimman.
Från de 20 första åren har jag max en handfull egna minnesbilder. Resten är andras hågkomster jag tagit till mig. Människor från då är mig främmande idag. Bara en handfull år efter gymnasietiden träffade jag en kille i bankomatkön på Ålidhem. Han ropade, hälsade, och via samtalet visade det sig att vi gått på samma gymnasieskola och även umgåtts.
Jag har än idag ingen aning om vem det var som kände mig så väl som han gjorde.
Likadant är det med platser. Att leva i Eslöv igen är som att färdas 20 år bakåt i tiden och komma till en plats man aldrig varit på tidigare. Skolgårdarna är bekanta men totalt främmande. Gatorna bär namn som påminner om något jag aldrig hört.
Jag söker en förlorad identitet i en försvunnen värld.
Att kliva på ett tåg och färdas 120 mil norrut för 17 år sedan kanske var en del av en helt annan resa. En vetskap om att aldrig kunna bli den jag ville i en värld som oavbrutet undflydde mig, gömde sig, retade mig och lockade med svar.
Men svaren ledde bara till fler frågor.
I främmande land slutade jag vara främling. Eller jag tror det. Identiteten som började skapas liknade den jag ville vara. Om det verkligen var jag är en fråga som kanske aldrig får något svar. Men det är den jag är nu. Ånyo en främling, i en stad som är mig lika främmande som hemtam. Umeå var mig aldrig främmande, men Umeå var aldrig hemma.
Att inte minnas de första 20 åren är vanske en gåva. För de minnesbilder som dyker upp är de av smärta. Men hur kan mitt undermedvetna varit så effektivt? Vilken städfirma har gjort ett så grundligt jobb?
Kanske talesättet ljuger. Kanske är det så enkelt att livet är ett enda stort hela havet stormar, och varje gång musiken tystnar är jag den som står utan stol?
Det finns en plats någonstans för alla. Utom mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar