I ett tillfälligt tillstånd av förvirring lovade jag att nämna en eller flera personer under hela den här veckan. Men vad gäller en av personerna tänkte jag göra mer än så - och tillägna hela den här dagen åt henne.
But now you only call me
When you're feeling depressed
When you feel happy I'm
So far from your mind
My patience is stretched
My loyalty vexed
Oh, you're losing all of your friends
Nej, det är inte tillägnat henne. Det är tillägnat mig själv, och den jag var, för inte så länge sedan. Den jag var när vår vänskap hade nått bristningsgränsen. Alldeles innan de händelser skedde som fick mig att bli helt övertygad om att vänskapen var död och begraven, för all framtid.
Efter månader av sorg, bearbetning, skuldbeläggande åt höger och vänster (det mesta hade en tendens att landa på mig själv), tårar, ilska, mer sorg, trodde jag i min enfald att det skulel ebba ut. Bli lättare att hantera. Det blev det aldrig.
Så en dag kom ett litet mail. Tre meningar, det var allt. De två sista löd "Jag saknar dig. Jag vill inte att vi inte ska vara vänner.".
Sedan dess har vänskapen så sakta lagats, först lite prövande, men förhoppningsvis med en nyfunnen stabilitet i grunden. Och inte en enda gång har någon av oss valt att peka finger eller skuldbelägga. Ens prata om det som hände. Och det är för mig det tydligaste beviset på att vänskapen faktiskt är på riktigt. Och troligen starkare än den någonsin varit.
Give up your job
Squander your cash - be rash
Just hold on to your friends.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar