I'm a witness to the rain
En av de mer intressanta aspekterna av den sjukdom allas eder ninja kämpar med är det där med ensamhet.
Och redan där kommer protesterna: Men J då? Och C? Och alla andra, P och S och C igen och P igen och... så vidare.
Men nej, det handlar inte om faktiskt ensamhet - kanske. Däremot upplevd ensamhet. Och att lida (vilket jävla ord) av depression innebär också att konstant ligga i krig med denna känsla. Trots nära och fina vänner, en underbar familj, allt som skulle kunna göra många människor avundsjuka så finns det alltid där: I en enkät skulle svaret på frågan "Känner du dig ensam?" bli "Ofta" eller "Väldigt ofta". Nio av tio, fyra av fem, A-.
The loudest silence in your day.
Och det kanske handlar om mer än en upplevd känsla? För när aftonrodnaden ger vika för den svarta natten är ninjan ensam med ninjakatterna. Varje natt. Det är inte upplevt, det är i högsta grad verkligt. Vänskap är något som utspelas på dagtid, utom i extrema undantagsfall.
Så, det är alltså kärlek ninjan behöver? Absolut inte - endast vänskap. Men den som inte förstår att kärlek är vänskap och vänskap är frånvaron av ensamhet har inte förstått något.
Känslan av samvaro är viktigare än samvaron i sig. Känslan av ensamhet är det men mest förlamande och förgörande av alla känslor. Det svartaste av det svarta.
Loneliness is a gun
A bullet floating out in space
dying to meet you
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar