Allt är inte pest och pina i en ninjas liv. En källa till ständig glädje står att finna i J - den i särklass finaste människa världen har skådat. En solstråle i det ständiga mörkret, den utsträckta handen, leendet bland alla Ansiktslösa.
Att få kalla henne vän skänker mig en enorm tacksamhet. Att även hon kallar mig sin vän är obegripligt, men inte desto mindre upplyftande. Och på ett konstigt vis stämmer allt och inget; i så många ögonblick är hon som formgjuten i mallen "ninja-vän" - i många andra avseenden dess raka motsats. Ett liv med villa, man och barn brukar betyda att de enda intressen som existerar är villa, barn och man. Men med J hamnar allt det där på ända. Visst finns det där, både man- och barnanekdoter, och inte minst dessa tröstlösa försök till det perfekta villalivet - och vetskapen om att inte passa in i den mallen. Och just det senare är väl det som gör det hela så uppfriskande; vetskapen om den egna otillräckligheten inför en roll man inte riktigt behärskar, som man känner sig främmande inför även när man befinner sig i den. Som livet i stort i det lilla.
I stunder av glädje är J den jag vänder mig till för att dela ögonblick och hågkomster.
I stunder av sorg är J först att ta del av det svarta.
I stunder av vardaglighet är J den som får ett godmorgon-sms.
Jenny, du är en så sanslöst mycket bättre, ärligare och mer medmänsklig vän än jag någonsin trott mig förtjäna.
Tack, finaste.
Och låten är inte dålig i heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar